Klubbhus jag minns
Har ni förstått, vi håller på att få ett nytt klubbhus. Självklart ett som är anpassat för vår klubbs stil och ambitioner. Det hade ju varit spännande att flytta Gert Wingårdhs klubbhus från Öijared men jag tror nog att vi kommer att bli väldigt nöjda ändå. Inte minst hoppas man mycket på att sitta på altanen och njuta (och ducka) av alla utslag från 1:an med en kall immande (lätt-) öl i sin hand och med köttbullsmackan alldeles intill.

Det första klubbhuset jag stötte på var i Nyköping. Den gamla fina 9-hålsbanan hette Ekensberg och låg strax norr om stan. Klubbhuset var en gammal lada som knappt var ombyggd men som ändå fungerade. Direkt innanför dörren fanns en låda med upphittade bollar som var signerade med initialer. Det var bara att gå dit och rota och försöka hitta några av sina bortspelade bollar. Snacka om en oskyldigt ärlig tid i mitten av 70-talet. Numera är det inte så många som märker sina bollar med initialer (MC undantagen) utan chansen finns möjligen att hitta T:s Ortotech-bollar. Problemet är ju bara att de ligger så himla långt ifrån själva banan och där är man ju knappast ute och letar.

Sen kan man ju också göra som Johannesberg gjorde i början av 90-talet, fläska på ordentligt. Dom byggde ett klubbhus med spa och bubbelpool och en hel del annan lyx för 30 miljoner kronor. Jag var med första året via Björkliden och hann spela fem gånger innan hela klubben gick i konkurs. Det blev ju ganska dyrt per runda så man är ju tacksam för att inte vi går samma väg.

Ett av de mest efterlängtade och bästa klubbhusbesöken var dock det vid Bjäre golfklubb. Vi var ett gäng som hade åkt ner till nordvästra Skåne i mars för att möta våren men ack vad vi bedrog oss. Det var tuffa 18 hål i hård vid och blötsnö. På den tiden hade jag verkligen ingen bra utrustning heller i form av regnkläder, skor och en vattentät bag. Allt var dyngsurt och man var totalt genomfrusen. Att då få komma in i ett varmt klubbhus där man kunde sätta sig vid den öppna spisen och bli serverad en stadig whisky, det gjorde att man så smått tinade upp, både utifrån och inifrån. Och vad lärde jag mig? Att inte spela i kyla och snö. Nej tyvärr, för det har jag gjort många gånger sen dess. Men att det kan vara bra att ha en liten plunta i bagen.

De brittiska öarna bjuder ju på fantastiska klubbhus. Jag och en god vän åkte över under många år för att spela i både Skottland och i England. Målsättningen var alltid att klubbarna och deras hus skulle vara minst 100 år gamla. Det var faktiskt ganska lätt att uppnå bland det mycket stora utbudet. Det verkligen luktade gammalt i omklädningsrummen med sina långa rader av klädskåp i trä som hade förvarat oändligt många gamla sura strumpor och svettiga skor. Men det var tradition som erbjöds. Fast det var en tuff tid i början. Man blev ofta åthutad för att man hade fel tröja, fel strumpor, regnkläder i spike-baren och spikskor i den lite finare baren.

Men allra värst var det nog på Troon i västra Skottland 1989. Vi var fem glada golfare som hade bokat starttider både på den gamla och på den nya banan. Allt var frid och fröjd och det var ju betydligt billigare och enklare att spela den typen av banor på den tiden. Fast kanske inte för alla. Vi hade ju med oss en kvinna som blev bryskt stoppad i entrén. Där var då inga kvinnor tillåtna. Tänk om hon hade gått in och förbi ett omklädningsrum som kanske hade dörren på glänt. Tänk vad hon hade kunnat få se då. Så det var för hennes skull som kvinnor var förbjudna i klubbhuset förklarade dom helt logiskt. Eller? Hon fick spela på den nya banan men inte den gamla. Hon fick gå med oss på den gamla banan, men absolut inte slå några slag. Det där är knappast något vi behöver ta efter nu när vi får nya fina omklädningsrum.

Så nu ser vi fram emot en ny säsong med ett nytt klubbhus men med samma gamla vilda swing.
Jocke