Vett och etikett
 
Är det något jag fick lära mig i min ungdom så är det hur man uppför sig på en golfbana. (Jag kommer snart till att den lärdomen tydligen inte höll i längden). Min bäste väns far var en inbiten golfare redan på 50-talet och det var han som tog ut mig och min kompis till Nyköpings gamla fina golfbana i början av 70-talet. Det var på den tiden då golfarna märkte sina bollar med initialer och när någon hittade en boll ute i skogen så la man den i en särskild låda i klubbhuset. Så inför varje gång man skulle ta sig en runda så var det bara att kolla i lådan om någon av ens bortslagna bollar hade hittats av någon annan. Lite av den traditionen verkar finnas kvar för man hittar ju en hel del bollar märkta med MC i ruff och skog på vår bana, dock saknas lådan.

Nåväl, det var den gentlemannen som lärde mig golfvett på banan. Var man skulle stå, när man skulle vara tyst, hur man genomförde en flytande passering, när man skulle säga ”bra slag” och när man absolut inte skulle säga ”bra slag”. Jag hade förmånen att få spela med honom för två år sen och nu är han 94 år, spelar ett par gånger i veckan, helst med bärbag och ett halvt set klubbor. En verklig förebild!

Kompisen och jag var under 90-talet involverade i junioträningen på Friibergh. Inte hade vi kapacitet att lära ut golf till de unga talangerna så det överlät vi åt pron. Men vi kunde ge dom något annat. Hur man uppför sig på banan och hur man hjälper varandra och hur man förstår att man ska ha roligt och trevligt på golfbanan även när man spelar dåligt. Och så kunde vi lära ut hur man kunde göra annat än jaga poäng för att sänka sitt handicap. Det blev många matcher, det blev foursome och greensome, det blev scramble med mera istället för det eviga jagandet av poäng. Och det blev snabbt och effektivt spel utan att man ska känna sig stressad. Tänk bara på vilken tid vi skulle spara om den som ska slå ut på ett hål väntar med att skriva resultaten tills hen har slagit sitt utslag, sen låter nästa person slå ut och under tiden skriver sitt scorekort. Eller att alla har med sig två bollar till tee om man nu, vilket gud förbjude, skulle slå out eller hamna ute i tjockruffen.

Ja men då så, då är väl jag perfekt i mitt eget uppförande? Icke på något sätt och det blev väldigt tydligt för någon vecka sen. Jag kom till det för mig förhatliga 5:e hålet. Så många 9:or och 10:or det blivit i år och allt sitter nu i min skalle. Det normala är att jag inte ens får ut bollen på fairway utan fastnar i ruffen eller skogen till höger. Men den här gången gick utslaget riktigt bra, det var se’n när jag skulle över vattnet som det återigen blev problem. Bollen studsade på bron och ramlade ner i högt gräs i vattenhindret. Provade att slå men gräset sög tag i klubban och bollen ner i vattnet. Efter lite regeldiskussioner så gick jag tillbaka till där bollen senast skar vattenhindret för att slå mitt 5:e slag. Självklart gick även den bollen i vattnet. Nu kokade mitt huvud och inför bakomvarande spelare kastade jag min klubba, men det skulle jag inte gjort. Den liksom fastnade i handen för att sedan i en vid båge, snurrande ett par varv, hamna mitt i det förhatliga vattenhindret. Jag skämdes och gick med snabba steg därifrån.

Vad lär man sig då av denna berättelse? Jo, att lärdomar kan försvinna i en kokande skalle. Vad lär man sig inte? Jo, att det blir dyrt att kasta klubbor i vattnet. För bara ett par dagar senare kom det dykare till vår bana för att hämta bollar och då hittade dom ju också min klubba!

Slutligen ett stort tack till all personal och inte minst alla frivilliga krafter som gör att vi har en kanonfin bana att spela på nu i augusti.

Jocke